Tillverkningsprocessen i krukmakeriet
Eftersom jag tillverkar handgjord brukskeramik, så duger inte det porösa och sugande lergodset för de färdiga produkterna. Jag väljer istället det täta stengodset. Detta material är dessutom starkare och tål t.ex. maskindisk, uppvärmning i mikro- och vanlig ugn. Vidare är stengods mer hygieniskt, eftersom det bl.a. inte suger in diskvatten. Stengods påminner om porslin, men är betydligt mer rustikt. Stengodsleran är bristvara i Sverige, men finns i rikliga mängder söder om Skandinavien. I krukmakeriet använder jag främst tyska och spanska leror, som levereras i mindre inplastade paket (10-25kg). Jag har hittills förbrukat ca 3 ton lera per år. Innan lera kan användas för drejning, måste den upparbetas för att få tillräckliga plastiska egenskaper och vara helt fri från luftfickor. Detta görs maskinellt i en lerkvarn eller för hand (valkas). Före drejningen måste dock lerklumpen (klösen) vägas, så att jag vet att mängden lera är den rätta för aktuella produktens storlek och form.
Vid drejningen centreras lerklösen på drejtallriken, varefter det tänkta objektet formas med händerna. När den aktuella produkten fått sin form, ska den skiljas från drejtallriken och därefter torkas ”lädertorr”. Torkning kontrolleras noga och kan ta mellan en halv och en dag. Därefter fixeras produkten åter på drejtallriken, men nu upp-och-ner, så att undersidan kan svarvas av med ett verktyg (mirett). Detta arbete kallas beskickning.
Om dekor med färgat lerslam (engobering) ska utföras, så är tiden nu inne för detta. Det kan röra sig om tecknade motiv eller större infärgade ytor. Det är nu också tid för hänkling av t.ex. muggar och kannor.
Någon eller några dagar senare är leran helt torr och ska då genomgå den första bränningen (skröjbränning), men först måste då produkten avsynas och justeras från småfel. Objektet är nu mycket skört och måste hanteras varsamt. Det placeras slutligen i ugnen och bränns till ca 1000 grader och varefter ugnen ska svalna för att kunna öppnas igen. Denna process tar cirka 36 timmar.
Den skröjbrända stengodsleran är nu omvandlad till ”tegel”, dvs. den är hård, men suger till sig fukt. Detta utnyttjas vid glaseringen. En glasyr är enkelt uttryckt ett glaspulver (kvarts) som fått sänkt smältpunkt genom tillsats av ett flussmedel (t.ex. krita eller bentonit) och som fått klor att fästa på lerytan med hjälp av aluminium, samt eventuellt ett färgämne. Dessa ingredienser blandade i vatten, sugs fast på den skröjbrända lerans yta, när objektet doppas ner i glasyrblandningen. När glasyren sedan fastnat lagom tjockt på lerytan, måste produktens undersida avtorkas från glasyr, så att den senare inte smälter ihop med ugnens sättplatta vid den kommande glasyrbränningen. Jag använder endast blyfria glasyrer.
Nu är det dags att glasyrbränna. Ugnen värmer nu upp den tillverkade produkten till omkring 1260 grader. Vid såhär höga temperaturer smälter stengodsleran ihop inifrån och blir ett nytt tätt material. Denna process kallas sintring, dvs. lerans inre struktur omvandlas till ett tätt och stenliknande material – härav namnet stengods. När ugnen efter cirka 36 timmar svalnat till en temperatur under 100 grader, kan den öppnas. Processen är nu avslutad.
Eftersom man av praktiska och ekonomiska skäl inte kan tillverka en och en produkt på beskrivet sätt (utan alltid bl.a. bränner fullpackade ugnar), så brukar genomloppstiden per objekt beräknas till 1-2 veckor. Dock är tillverkningsprocessen vanligtvis mer komplicerad vad som ovan beskrivits, så genomloppstiden kan bli betydligt längre.